Over the Sea and back again.
det var väl ödet att vi skulle träffas, men ödet var inte att vi kunde ändra på oss, inte för varandras skull. Inte vi båda iallafall, när någon är så kär, så kär som jag är i dig, vad ska man då göra? Låta det passera och hoppas på att du kan förbättrea dig om jag säger till? Över et år har gått och du har fortfarande samma tankar i ditt huvud som inte vill försvinna, visst klart förändring finns och det är jag tacksam över för annars skulle jag gått under jorden, men istället så händer allting bakom ryggen på mig. Det är egentligen ingen förändring tycker jag. Jag vet inte om jag ska säga till, eller om jag duger, jag vet inte om jag orkar bry mig längre, för det gör inte ens ont längre, att veta vad du gör, vad du smyger om. Börjar känslorna svalna för dig? för mig? jag vet inte..
Är detta bra för mig? För mitt hjärta? Är van vid detta nu även fast jag trodde du förändrats, men tydligen inte, för jag är nog inte värd det enligt dig. Det är så det känns, säkert är det sanningen också...
Kommentarer
